För mig är gestaltterapins grundtankar en modell som hjälper mig att förstå och beskriva individens och gruppens beteende. Jag påstår inte att gestaltmetodik är den enda modellen. Det finns  säkert andra teorier som är lika användbara, men för mig fungerar gestaltmetodiken som ett verktyg i mitt arbete.

Gestaltterapin fokuserar på relationer, den utgår från att människan blir till i relation med andra människor. Människan förstås mot bakgrund av sina relationer och sitt sammanhang. Ordet ”gestalt” kommer från det tyska ordet för ”helhet”.

En av rötterna till gestaltterapin är existentialismen. Därför betonar gestaltterapin människans ansvar för sina val eller icke-val.

Gestaltterapin växte fram bland psykiatriker Tyskland på 1940-talet som en motkraft med Sigmund Freuds psykoanalys. Kritikerna menade att psykoanalysen gjorde patienten maktlös och passiv, och att patientens tidigare liv förutbestämde hans eller hennes framtid. Man brukar säga att det var den första generationens gestaltterapeuter som ”satte patienten upp” och inledde ett samtal med patienten i en jag-du-relation. Istället för att patienten i sina tankar och sin berättelse befann sig i det förflutna, tog terapeuten upp en dialog med patienten och tog det förflutna in i rummet.

Så här beskriver Nationalencyklopedin gestaltterapin:

”Gestaltterapi, psykoterapeutisk skola som tar sin teoretiska utgångspunkt i existentialistisk psykologi och i gestaltpsykologi. Frederick S. (Fritz) Perls och hans hustru Laura började i missnöje med psykoanalysen under 1940-talet utveckla en mer aktiv terapeutisk skola. Med olika tekniker vill man i gestaltterapin klargöra psykiska processer i terapirummet, i "här-och-nu"-situationen. Terapins syfte är att göra den splittrade individen till en hel och sammanhållen "gestalt", med förmåga att ansvarsfullt och utan förställning leva i nuet. Gestaltterapin har starkt bidragit till framväxten av den humanistiska psykologin.” (NE)